Första fågeln!

Det utlovades sol o några minusgrader hela helgen så jag o Sissi klev upp okristligt tidigt i morse och tog bil, bössa o husvagn o ställde kosan till marker några timmar bort. Just dit vi for hade jag aldrig varit tidigare så det var lite spännande och se hur vägen var beskaffad.

Men det var inga större problem på den fronten, sista hundra metrarna vart den lite stenig vägen men i övrigt gick det bra och vi tog oss fram till en korsning jag tittat ut på flygfoto tidigare där det såg ut att skulle gå bra att parkera med husvagnen.

Det var dock lite sluttande men jag parkerade vagnen i längsled och lyckades få den vågrätt med hjälpa av stödbenen.

En bit ifrån där jag planerat att vi skulle parkera för natten skred det en redig tjädertupp över vägen, den stod i vägkanten och jag såg den på långt håll, ääär det en tjäder tänkte jag?

Och det var det, en riktig gamm'tupp, den sträckte lite på halsen och tog försiktigt ett steg mot dikeskanten, och ett till, ett till - sakta skred den ner i diket just som jag passerade den. Wow asså, hoppas man stöter på den sen under dagens jakt tänkte jag.

Jag plockade raskt fram bössan och kikaren och satte på Sissi sin gpsväst och jag fick ryggsäcken upphakad på ryggen. Vi hann dock inte många meter förrän gps'n kläckte ur sig att hennes enhet hade dåligt med ström/batteri....

Den hade ju stått på laddning bara två dagar innan vi for... Skumt, man får kanske börja ha den på laddning i bilen när man framtill de här mer avlägsna markerna...

Men jag tänkte att det får räcka så länge det räcker så jagar jag utan gps sen, det går ju det också men det är både roligt/intressant och se hur hunden arbetar i skogen. Och så är det ju en säkerhetsaspekt också, Sissi gick ju genom isen på en bäck förra hösten och jag fick kasta mig i och rädda henne där hon hängde med framtassarna på iskanten...

Vi kom nästan direkt fram till en myrkant, jag inser att jag inte studerat kartan i detalj och fiskar upp min handenhet och zoomar ut en bit, ser ut och bli lite mindre blött mer norrut ser jag och styr kosan ditåt, hunden är med på noterna direkt och springer före.

Plötsligt ser jag på displayen hur hon girar tvärt höger och får upp en väldig fart, fågel kanske tänker jag. Nej hon har bara hittat en spångad led över blötmarken - inte riktigt vad jag hade tänkt mg här i vildmarken men det var ju ett bekvämt sätt att ta sig över myrhålet så jag faller för frestelsen och följer efter henne.

Det ligger ett par centimeter isig snö på marken och det är enkelt att se hennes spår där hon sprungit fram på spången. Kan ju bli användbart sen när hennes gpsenhet lägger av tänker jag, även om det brukar vara svårt att spåra henne med tanke på alla kringelkrokar som hon gör under sina sökrundor.

Vi lämnar blötmarken och börjar snedda upp för bergsluttningen, planen är att ta oss upp på platån på berget, så här pass sent på säsongen kanske dom har lämnat myrkanterna tänker jag.

Ett par hetsiga hundskall når mig plötsligt! Fågel? Men tyvärr tystnar hon ganska omgående... Det har ju tyvärr varit så som de flesta jakter slutat med henne, hon kanske skäller en fem tio skall eller kanske en minut men sen gett upp, eller så har hon skällt på fel träd...

Jag har ju smått börjat ge upp men envis som jag är så kör vi vidare. Och i en sån här gammelskog är det ju en njutning att bara ströva omkring, flerhundraåriga granar i massor och en del gamla förvridna aspar som ser ut som statister från sagan om ringen-filmerna, man väntar nästan att ett par gamla visa ögon ska plira ned på en där man vandrar förbi så saktelig.

Efter en drygvtimme når vi toppen på berget och platån där uppe, skogen är gammal även här men man märker att träden har det kärvare, dom är låga och knotiga stammarna. Tyvärr verkar min teori om var fåglarna är inte stämma idag, efter ytligare en timme har vi gått längs med hela toppen och vi börjar sakteliga ta oss nedför sydsluttnittningen utan några fler kontakter.

Jag inser efter en stund att det var ett bra tag sen jag såg hunden och plockar upp min gpsenhet och ser att hon snusar runt några hundra meter snett bakom mig. Jag stannar upp och studerar hennes rörelser och börjar undra om det kan vara något på gång där, hon löper fram och tillbaka som om hon stött på spår på backen.

Jag tar och vänder tillbaka och har väl inte gått mer än en minut så sakteliga när jag hör en fågel flyga upp med buller o bång!

Och Sissi lokaliserar tydligen den direkt och börjar skälla, jag håller nästan andan av spänning. Men hon slutar väl skälla vilken sekund som helst tänker jag där jag står tätt bakom en stor gran.

Men det håller i sig, ståndskallet ekar fram dit där jag står så jag drar sakta av mig ryggsäcken och låter den sjunka till marken. Sen lägger jag in en waypoint där jag står så jag ska hitta ryggsäcken lättare sen - ibland flyger fågel iväg en bit och lockar med sig hunden speciellt om det är orre eller en järpe.

Jag hänger tillbaka kikaren runt halsen och börjar smyga sakta fram mot den ivrigt skällande hunden, ett steg i taget och försöker sätta ned fötterna så tyst som möjligt även om det är ytterst svårt med den krasande snön som täcker mossan.

Jag kan nu inte vara mer än en tvåhundrade meter från hunden, jag hör henne hur tydligt som helst men ser henne inte i den täta urskogen. Men jag verkar ha en bra kurs rakt mot fågeln, man bör ju undvika förflyttningar sidledes som fågeln ser lätt. Och maken till lättskrämda fåglar får man söka efter, det är inte lätt att komma nära en orre eller en tjäder!

Ett femtiotal steg till och jag stannar upp och skakar ut kamoflagenätet ur kepsen och drar på mig hörselskydden, nu har hon säkert skällt snart tio minuter på den här fågeln!

Ska vi äntligen lyckas? Men just som jag tänker smyga vidare hör jag fågel ta till vingarna och Sissi tystnar direkt. Men jag hör att den slår fast bara ett litet stycke länge bort och kacklar lite oroligt.

Men hunden är med på noterna och hittar den snabbt igen och börjar ösa på med sina hetsiga skall!

Pulsen är hög nu när jag saaakta smyger vidare, jag fiskar upp astron ur fickan och konstaterar att avståndet är dryga 150 meter nu och jag börjar ta mig fram mer hukande, snart blir det nog att börja krypa på alla fyra tänker jag.

Plötsligt ser jag en fågel avteckna sig mot himlen sittandes i en gles gammelgran, kan det vara den som hon skäller på? Jag ser inte hunden men avstånd och riktning verkar stämma!

Jag tar sakta upp kikaren och försöker se henne men det är så tätt att det finns inte en chans att se henne... Men jag har hyfsat fri sikt till fågeln inser jag och beslutar nig för att ta skottet.

Jag sjunker ned från min hukande ställning ner på knä så sakta jag bara kan samtidigt som jag drar upp förstoringen på kikarsiktet till 16x, jag lägger vänsterhanden mot en liten björk och låter stocken på bössan vila mot den och fångar in fågeln i siktet.

Men jag känner att jag darrar för mycket, jag som brukar vara så cool när det ska till. Men detta har jag längtat efter i flera år nu, att kanske äntligen få lyckas fälla en fågel för Sissi! Jag drar några djupa långsamma andetag och lutar kinden mot bösskolven igen, var är fågeln nu - där! Jag fångar in vingroten i siktet och tar ett andetag, släpper ut lite luft, håller andan och kramar av skottet!

Fågeln, borta....! Bommade jag? Flög den? Eller träffade jag? Tvivlen kommer vällande över mig, men det liksom kändes bra i skottögonblicket! Sissi är knäpp tyst, kanske att hon sprang efter fågeln när den flög iväg? Jag reser mig upp och sträcker ned handen mot benfickan för att ta upp gps'n men beslutar mig för att knata fram istället.
Jag tar sikte på granen och hastar framåt, släpper trädet med blicken bara då och då för att se så jag inte snubblar på någonting. Femtio meter kvar nu, och då ser jag Sissi titta upp på mig med dun och fjädrar runt nosen!

Jaaaa, den ligger där, en liten tjäderhöna! Nej, en stor orrhöna är det. Sissi blir halvt galen av lycka när jag kommer fram och ömsom skäller som en tok, ömsom dansar runt, rycker fler fjädrar, hoppar upp mot mig - fullständigt till sig av lycka!

Ja, jag är nog lika tokig jag och berömmet öser över henne som jag lutar bössan mot granen och tar av mig hörselskydd och kikare. Vår första fågel tillsammans! Som vi har slitit och kämpat för detta jag och Sissi!!!

Jag tar upp fågeln och beundrar dess vackra färger och känner dess tyngd och värme i min hand, Sissi gör sitt bästa för att återta fågeln så hon får nosa på den under det att jag öser beröm över henne. Efter en stund så lägger upp den på en gren 1,5 meter upp så hon inte kan nå den och hastar tillbaka efter ryggsäcken. Jag hör hur Sissi skäller som besatt på fågeln bakom min rygg och det är med ett brett leende jag vänder tillbaka med ryggsäcken.

När jag kommer tillbaka till hunden så plockar jag upp hennes favoritgodis ur ryggsäcken, baconlindade sötpotatisbitar - nästan så jag funderar på att ta en jag också i mitt glädjefnatt men jag nöjer mig med att dricka en skvätt. Hon får nosa på fågeln en stund till innan jag skär ut lever o hjärta som hon får smaska i sig. Sen får den glida ned i ryggsäckens nätficka och vi börjar dra oss tillbaka mot husvagnen.

Aldrig tidigare har väl ryggsäcken känts så lätt och aldrig tidigare har väl bössan vägt så lätt på axeln och det är med stolthet jag ser Sissi jaga runt bland granarna som ett yrväder nu - taggad hund är bara förnamnet!

Nervigt älgjaktsäventyr

Vi samlades medan det fortfarande var mörkt, ett tiotal förväntansfulla gubbar runt en sprakande brasa. Hur blir vinden idag? Vem går med hund? Var släpper du? Vilken tid? Vem ska sitta var? Har någon sett någon älg under veckan?

En halvtimma senare skingrades vi som de sista höstlöven en senhöstdag och jag tog min jeep till passet där jag tänkte holla hov idag. Jag slog av lysena för att försöka smyga mig ut så omärkt som möjligt, sista biten var vägen rätt eländig med djupa hjulspår efter någon traktor så min fyrhjulsdrift fick göra skäl för namnet.

Jag parkerade en bra bit bort från passet och plockade ut mina prylar och stängde dörren så försiktigt det bara gick och smög in på markerna. Väl på plats konstaterade jag att det fortfarande var för mörkt för att man skulle då skjuta men jag gillar att vara på plats tidigt så det kändes bara bra.

En svag dager kunde skönjas österut medan jag plockade upp termos, kikare, hörselskydd och jaktradio. Jag avslutade proceduren med att ladda elefantbössan med fyra 7x61'or och lutade den sen mot sargen på tornet och lät ryggen sjunka bak mot ryggstödet och bara satt där och njöt av tystnaden.

En halvtimma senare såg jag på min Astro att bägge hundförarna släppte sina respektive hundar, Arro och Gramse började sniffa runt i jakt på färska älgspår - den första ganska nära mig och han arbetade sig metodiskt närmare och närmare där jag satt.

Tyvärr fick han inte upp några spår utan passerade mitt pass en halvtimma senare, han kastade en snabb blick på mig där jag satt uppflugen i mitt torn, höjde ena benet och skvättade lite på en buske - där ser man vad han ansåg om mig och mina jaktfärdigheter ;-)

Hunden arbetade sig nu inåt på markerna och försvann snart söderut igen liksom för att kolla något ställe igen - och ta mig sjuttsingen om inte hans kraftfulla skall började eka mellan trädstammarna - upptag!!!

Jag kollade lite snabbt på GPS'en, 700 meter från mig bara! Jag plockade upp bössan direkt och gjorde mig redo, dom skenar ofta norrut älgarna och gjorde den här älgen det skulle den mycket väl kunna passera inom synhåll från mig!

Men älgen tog det förvånansvärt lugnt och stod i det närmaste still. Jag kollade var den andra hunden höll hus och den var helt plötsligt betydligt närmare än den var bara några minuter innan! Och det sprakade till i radion och den andra hundföraren meddelade att hans hund verkade vara på väg rakt mot ståndet - det kunde bli väl så spännande det!

Men jag fick mig en funderare, jag såg hur den andra hunden passerade ca 150 meter bakom mig på GPS'en men det brakade till rejält i skogen - den hade nog en älg med sig hunden(!) Och mycket riktigt, hunden bara passerade typ 100 meter från ståndskallet utan att blanda sig i den leken, -jag har egen älg, verkade den tycka.

Den drog dock söderut och försvann ut på nästa bys marker. Men jag hade ju ett ståndskall bara ett stenkast från mig! Och som sagt, det kunde bara ta sekunder innan dom var här om det ville sig så. Bössan vågade jag med andra ord inte släppa, men tyvärr började det dra sig inåt på markerna så sakta - undrar om inte Mattias försökt sig på en ansmygning och råkat stöta älgen, men den tog det rätt lugnt - förflyttade sig sakta bara några hundra meter bort - jag kunde dock fortfarande höra hundens skall hur tydligt som helst, Arro har ett redigt skall det är ett som är säkert det.

Men tyvärr drog det sig längre och längre bort från mig så jag ställde försiktigt ifrån mig bössan och lutade mig bakåt igen.

Skallen ekade fortfarande fram till mig men den hade nu dragit sig ytterligare in på markerna, nu började det allt närma sig min passgranne åt det hållet. Jag hörde på radion att hundföraren förvarnade passkytten, nu var det spännande - riktigt spännande!

Men jag ser på GPS'en hur älgen och hunden drar sig förbi det passet utan att det faller något skott - rackarns också, det måste ha varit riktigt nära!

Jag lade ifrån mig GPS'en och satt och njöt av hundskallen som jag fortfarande kunde höra - vilket skall den där hunden har! Men var det inte två hundar som skällde nu? Jodå, nu kunde jag höra en stövare driva hare en bit söder om mig - nu var det allt action här omkring mig.

På något sätt fick jag en underlig känsla och tittade över min vänstra axel och ser en vuxen älgtjur passera rakt över skogsbilvägen som jag sitter vid!!

Högerhanden åkte direkt ut mot bössan men jag insåg att jag inte hade en chans att hinna få iväg något skott utan såg den försvinna med raska steg in i skogen norrut!

Äsch, jag skulle provat att ha ropa fast den! Visserligen var det runt 200 meter bort, men nog hade jag fixat det bara den hade stått still. Äsch äsch äsch...

Jag provade att locka ett par minuter, men troligen hade älgen stötts av stövaren med tanke på hur snabbt den hade förflyttat sig...

Men nu började ståndskallet som Arro jobbade med dra sig mot mig nu, sakta kom det allt närmare och närmare - dock inte riktigt rakt mot mig - det var en långsmal myr mellan mig och hunden/älgen, men myren var inte mer än typ 100 meter bred så det kunde bara smälla till så var dom här!

Så bössan kom fram igen, jag kollade att säkringen var på och satt spänt och lyssnade på hundens jobb. Nu var dom inte mer än 280 meter ifrån mig(!) Men fortfarande med myren mellan mig och dom...

Plötsligt ser jag på GPS'en att hund och älg passerar bäcken och förflyttar sig ett hundratal meter norrut - äsch, nu ska det nog mycket till att dom ska vända hit igen... Undrar om det kommer att bära iväg norrut nu och in på grannbyns marker?

Plötsligt smäller ett skott(!) Och Mattias röst hördes ivrigt på radion att han skjutit på ett vuxet djur! Jag ser att hunden och älgen förflyttar sig några hundra meter och så smäller det ett skott till, och en stund senare ett tredje! Och nu ligger älgen där, nästan framme vid min närmaste passgrannes torn - han var dock inte med på jakten idag.

Jag packade ihop mina saker och gick tillbaka till bilen med bössan och ryggsäcken. Sen tog jag mig över till Mattias, Arro och älgen och hjälpte till med att ta ur den.

Sen dök det upp fler gubbar, vi lyckades köra fast med en av fyrhjulingarna i träsket här men det var snabbt ordnat med en hjuling till :-)

Jaja, det var en riktigt bra och spännande jaktdag, jag släppte knappt bössan där under några timmar medan hunden jobbade sig runt mig i en halvcirkel!

En söndag uppe i Tornedalen

Väderprognosen såg helt plötsligt "mindre dålig" ut uppåt Tornedalen än den gjort tidigare, och jag har tillgång till fina jaktmarker där uppe så klockan ställdes okristligt tidigt och jag & Sissi drog norrut på söndagsmorgonen.

Första 10 milen ösregnade det konstant och jag började smått ångra mig och funderade på att vända, men när jag började komma inåt i landet så upphörde regnet och vägbanan började torka upp. När jag passerade Överkalix tog jag fram en macka och mumsade ned den med lite juice, frukost bakom ratten. Strax innan Övertorneå strosade det en älg på ett hygge, kul o se lite vilda djur.

Väl inne på markerna så började vi med att korsa hela området på den skogsbilväg som löper tvärs över - det var första gången jag var på de här markerna på icke vintertid (hade varit hit på en toppjakt för några år sen). Stora arealer var tyvärr avverkade även om en del bestod av ungskog som hade fått en 25-30 år på nacken så är det ju inte så spännande skog precis.

Efter att ha nått andra sidan av markerna så vände vi jeep'en och körde tillbaka till en myrmark där skogen på andra sidan såg lovande ut. Vi korsade en bäck och började följa myrkanten, Sissi jobbade rätt bra och sökte av ett område som var ca 100 meter brett framför mig hela tiden.

Plötsligt skäller hon till två korta skall och jag hör en fågel ta till vingarna men hon följer inte efter den. Efter en timmes strosande längs myrkanten börjar vi snedda uppför en brant bergssida, terrängen här uppe var riktigt fin med stora mossbevuxna klipphällar, dock sveptes allt in i de låga molnen som drog in över markerna - det gav en lite spöklik känsla - helt tyst var det, inte ett ljud hördes...

Efter dryga två timmar var vi tillbaka vid bilen, terrängen ned från berget mot bäcken var ganska våt och snårig och var stundtals lite svårforcerad.

Vi tog oss lite lunch både jag o Sissi, mackor till mig och lite torrfoder till henne innan vi tog bilen och kikade på lite andra delar av markerna mer västerut. Här passerade vi en bit urskog som såg riktigt lovande ut men vi körde på en bit till bara för att få ett grepp om området. Men det var denna skog som såg mest lovande ut så jag vände tillbaka dit och vi förberedde oss för en sväng till.

Hela hösten har jag gått och släpat på min "långhållsbössa", en lite småklumpig 222'a med högförstorande sikte och ljuddämpare. Och med jämna mellanrum har det flugit upp tjäder efter tjäder framför fötterna på mig och man har gått och saknat en hagelpipa att brassa av...

Men nu föll jag för frestelsen och tog kombibössan, 22 Hornet / 20, istället. Ett beslut som skulle visa sig vara "dumt"...

Vi gick längs en gammal traktorväg och sneddade in i ett riktigt fint skogsparti - gammal härlig urskog med bamsiga granar. Det riktigt luktade tjäder lång väg, och mycket riktigt - plötsligt hör jag hur Sissi gläfser till och drar iväg som en avlöning - men jag hörde ingen fågel lätta, konstigt...

Då hör jag hur en tjäder kacklar bara typ 30 meter framför mig - hade hon missat den, eller var det två fåglar. Jag hör hur fågeln flyttar sig på sin gren, den är nära! Och jag har hagelbössan, kanske att jag kan knipa den innan/när den lättar. Jag kollar att hunden är rejält långt bort på Astro'n och beslutar mig för att prova.


Jag osäkrar bössan och håller pekfingret längs med avtryckarna/varbygeln och tar ett par stg framåt - jag hör hur fågeln rör på sig igen, nu är det spänannde!

Men då hör jag hur den lättar från granen där den sitter och tar till vingarna...

Jag säkrar bössan och tar upp GPS,'en - hunden är ett par hundra meter framför mig - kanske att den följde efter en första fågel så jag beslutar mig för att följa efter lite långsamt.

En bra stund senare när jag en myrkant utan att varken jag eller hunden stött på någon er fågel, jag stannar och tittar ut över myren och tänker att nu skulle det ha varit vinter och toppjakt. Jag halar upp kikaren och spejar av ungskogen längs myrkanten på andra sidan för skojs skull, plötsligt fryser jag till...

En tjäder! Nej två!! Två stora fina tjädertuppar sitter i "topp" på andra sidan myren!!

Jag tar av mig ryggsäcken och fiskar fram avståndamätaren, 255 meter.... Långt, men med bra stöd hade jag definitivt tagit ett skott OM jag hade haft 222'an... Suck, 22 Hornet - inskjuten på 80 meter... Ska jag satsa på att snabbt ta mig tillbaka till bilen och byta bössa, eller ska jag prova runda myren?

Det senare verkar mer vettigt så jag tar mig in i skogen en 20 meter och börjar runda myren - men inte är dom kvar när jag börjar närma mig stället där dom satt - dom har tagit till vingarna....

Jaja, vi tar oss tillbaka till urskogen och sneddar ned mot bilen igen, när vi bara har 200 meter kvar så lättar en tjäderhöna med buller o bång - men jag hade börjat slappna av så inte hann jag med utan stod där som ett fån och såg den flyga ned för sluttningen. Sissi frös till och stirrade efter fågeln
men tydligen flög den långt för hon hörde tydligen inte om den slog fast någonstans utan hunden fortsatte nedför sluttningen mot bilen.

Väl vid bilen tar vi oss lite vatten. både jag o Sissi medans jag funderar på nästa steg. Klockan är snart tre, kanske dags att börja åka hemåt - men kanske inte ändå... Jag hade fått ett tips rörande de här markerna, visserligen såg den delen inte så spännande ut med ganska tät ungskog - men tips är tips...

Så vi äntrade bilen och tog oss dit. Jag parkerade på en mötesplats och vi tog oss in i ungskogen och började gå upp längs sluttningen - men det kändes inte riktigt rätt... Dels var det som inte riktigt rätt skog tyckte jag, och dels började hunden bli sliten nu efter två rediga turer och hon höll sig ganska nära mig under sina sökturer och det var ingen 'go' i henne längre.

Men plötsligt drog hon iväg och försvann snabbt ur synhåll, jag fiskade upp Astro'n och ser hon kubba rakt fram i några hundra meter och stannar ca 350 meter bort. Så kommer dom, skallen, täta ivriga finnspetsskall studsar fram mellan tallstammarna!

Nu, nu kanske man får smyga på ett ståndskall? Jag avvaktar lite, ingen brådska intalar jag mig. Drar av mig ryggsäcken och hänger den på en ungtall så jag ska hitta den senare. Jag skakar ut kamoflagenätet från kepsen och drar den över huvudet. Hunden skäller fortfarande och jag börja smyga åt det hållet.

Plötsligt tystnar skallen! Tyyyypiskt... Men jag fortsätter ned mot stället där hon skällt - tidigare har fågeln suttit kvar när Sissi lämnat platsen - när jag har ett hundratal meter kvar lättar en stor tjädertupp från en ungtall ungefär 20 meter från mig, isses - man blir rädd när dom drar iväg så där :-)

Jag fortsatte ned till platsen där hon skällt, man såg tydligt på GPS-displayen var hon svansat runt men inte var där någon fågel. Hon hade återigen skällt på fel träd(?)

Nu var hon långt upp längs sluttningen så jag följde sakta efter - det var rejält brant så jag tog lite tid på mig men andhämtningen blev ganska ansträngd ändå. Sluttningen planar ut vid en långsmal myr som jag följer åt höger, hunden jobbar på bra några hundra meter framför mig - hon fick en liten nytändning och hittade nya krafter tydligen av förra fågeln.

Helt plötsligt hörs skallen igen, men tystnar efter bara en 5-6 skall senare... Jag avancerar dit en stund efter att hon lämnat platsen men ingen fågel, vad kan det ha varit...? Vi sneddar nu nedför sluttningen och stöter upp en orre på vägen ned mot bilen men nu är vi allt bra slitna bägge två - och skymningen lägrar sig nu och det är skönt att få sjunka ned i ett bekvämt lädersäte och styra kosan hemåt. Precis var markgränserna strosar en orrtupp över vägen, jaja - den finns ju kvar där till nästa gång :-)

På vägen hem stannar jag för en burgare på Vippabacken, som i gamla tider när man 'pendlade' mellan Jokkfall och hemmet - då var det laxfisket som lockade. Sissi var sliten och sov stora delar av vägen hem - en trevlig och spännande dag blev det allt, och regnet höll uppe...

Idag var jag och min kompis Staffan upp norrut och jagade fågel, Sissi fick stanna hemma med Staffan hade med sin finnspets. Det hade fallit mycket löv sen jag sist var till de här markerna och nu låg det ett tunt täcke med nysnö också.

Verkar som fåglarna var lite extra "spattiga" och satt extra dåligt, nu var det mest orrar faktiskt som vi stötte på och dom är ju lite mer oroliga av sig jämfört med tjädrar. Några ståndskall fick hunden till även om dom vart lite korta så man hann inte fram.

Men det blev två fåglar ändå med hem, hunden stötte upp en orre och en tjäder som landade ganska nära där vi stod och även om hunden inte lokaliserade fågeln så avledde den uppmärksamheten när dne kutade runt så vi kunde fälla varsin fågel - kul!

Jag och frugan hjälptes åt idag med att montera en backspegel(!) på mitt älgtorn. Jag har suttit där många gånger och tyckt mig höra något bakom ryggen och ansträngt mig för att vända mig om så försiktigt som möjligt.

Men nu kan man bara kasta ett getöga uppåt, den täcker förvånansvärt mycket mark men spegeln är en hel meter bred. Sitter med två gängjärn nedtill och med två beslag till vädringsluckor upptill så man kan enkelt justera vinkeln/lutningen.

Förhoppningsvis kommer det någon storoxe smygandes in där "i bild". Sen återstår det ju då att försiktigt vända sig om med bössan i högsta hugg :-)

Idag har vi varit ute och röjt sly längs några av skogsbilvägarna innanför byn. Jobbigt men lite småkul att göra något tillsammans i älgjaktslaget.

Jag for ut till ett av "mina" pass vid åttasnåret ikväll i ett försök att endera locka till mig en räv (hade med mig en "muspip") eller hoppas på att en av de mårdhundar som stryker runt byn skulle passera.

Ingen sådan lycka men jag hörde ett avlägset "knak" vid ett tillfälle och tittade bort längs skogsstigen och fick se en stor älg majestätiskt skrida över stigen på typ 250 meters håll. Frugan undrade sen "hade du kunnat skjuta den om det hade varit älgjakt", först tänkte jag att visst, med bra stöd hade det nog gått men med tanke på att kulfånget blivit obefintligt i den vinkeln så hade det varit en dålig idé.

Hörde även ett större djur pressa sig genom ett tätare buskage rakt bakom mig och på närmare håll lite senare i skymmningen men där kunde jag inte se vad det var - men troligen en älg till... Annars så var där bara mygg, mygg och mer mygg - varit en riktig myggsommar i år... Dom försvann ned i gräset sen när jag bröt när det blev allt för mörkt, var ca 10 grader då...