En söndag uppe i Tornedalen

Väderprognosen såg helt plötsligt "mindre dålig" ut uppåt Tornedalen än den gjort tidigare, och jag har tillgång till fina jaktmarker där uppe så klockan ställdes okristligt tidigt och jag & Sissi drog norrut på söndagsmorgonen.

Första 10 milen ösregnade det konstant och jag började smått ångra mig och funderade på att vända, men när jag började komma inåt i landet så upphörde regnet och vägbanan började torka upp. När jag passerade Överkalix tog jag fram en macka och mumsade ned den med lite juice, frukost bakom ratten. Strax innan Övertorneå strosade det en älg på ett hygge, kul o se lite vilda djur.

Väl inne på markerna så började vi med att korsa hela området på den skogsbilväg som löper tvärs över - det var första gången jag var på de här markerna på icke vintertid (hade varit hit på en toppjakt för några år sen). Stora arealer var tyvärr avverkade även om en del bestod av ungskog som hade fått en 25-30 år på nacken så är det ju inte så spännande skog precis.

Efter att ha nått andra sidan av markerna så vände vi jeep'en och körde tillbaka till en myrmark där skogen på andra sidan såg lovande ut. Vi korsade en bäck och började följa myrkanten, Sissi jobbade rätt bra och sökte av ett område som var ca 100 meter brett framför mig hela tiden.

Plötsligt skäller hon till två korta skall och jag hör en fågel ta till vingarna men hon följer inte efter den. Efter en timmes strosande längs myrkanten börjar vi snedda uppför en brant bergssida, terrängen här uppe var riktigt fin med stora mossbevuxna klipphällar, dock sveptes allt in i de låga molnen som drog in över markerna - det gav en lite spöklik känsla - helt tyst var det, inte ett ljud hördes...

Efter dryga två timmar var vi tillbaka vid bilen, terrängen ned från berget mot bäcken var ganska våt och snårig och var stundtals lite svårforcerad.

Vi tog oss lite lunch både jag o Sissi, mackor till mig och lite torrfoder till henne innan vi tog bilen och kikade på lite andra delar av markerna mer västerut. Här passerade vi en bit urskog som såg riktigt lovande ut men vi körde på en bit till bara för att få ett grepp om området. Men det var denna skog som såg mest lovande ut så jag vände tillbaka dit och vi förberedde oss för en sväng till.

Hela hösten har jag gått och släpat på min "långhållsbössa", en lite småklumpig 222'a med högförstorande sikte och ljuddämpare. Och med jämna mellanrum har det flugit upp tjäder efter tjäder framför fötterna på mig och man har gått och saknat en hagelpipa att brassa av...

Men nu föll jag för frestelsen och tog kombibössan, 22 Hornet / 20, istället. Ett beslut som skulle visa sig vara "dumt"...

Vi gick längs en gammal traktorväg och sneddade in i ett riktigt fint skogsparti - gammal härlig urskog med bamsiga granar. Det riktigt luktade tjäder lång väg, och mycket riktigt - plötsligt hör jag hur Sissi gläfser till och drar iväg som en avlöning - men jag hörde ingen fågel lätta, konstigt...

Då hör jag hur en tjäder kacklar bara typ 30 meter framför mig - hade hon missat den, eller var det två fåglar. Jag hör hur fågeln flyttar sig på sin gren, den är nära! Och jag har hagelbössan, kanske att jag kan knipa den innan/när den lättar. Jag kollar att hunden är rejält långt bort på Astro'n och beslutar mig för att prova.


Jag osäkrar bössan och håller pekfingret längs med avtryckarna/varbygeln och tar ett par stg framåt - jag hör hur fågeln rör på sig igen, nu är det spänannde!

Men då hör jag hur den lättar från granen där den sitter och tar till vingarna...

Jag säkrar bössan och tar upp GPS,'en - hunden är ett par hundra meter framför mig - kanske att den följde efter en första fågel så jag beslutar mig för att följa efter lite långsamt.

En bra stund senare när jag en myrkant utan att varken jag eller hunden stött på någon er fågel, jag stannar och tittar ut över myren och tänker att nu skulle det ha varit vinter och toppjakt. Jag halar upp kikaren och spejar av ungskogen längs myrkanten på andra sidan för skojs skull, plötsligt fryser jag till...

En tjäder! Nej två!! Två stora fina tjädertuppar sitter i "topp" på andra sidan myren!!

Jag tar av mig ryggsäcken och fiskar fram avståndamätaren, 255 meter.... Långt, men med bra stöd hade jag definitivt tagit ett skott OM jag hade haft 222'an... Suck, 22 Hornet - inskjuten på 80 meter... Ska jag satsa på att snabbt ta mig tillbaka till bilen och byta bössa, eller ska jag prova runda myren?

Det senare verkar mer vettigt så jag tar mig in i skogen en 20 meter och börjar runda myren - men inte är dom kvar när jag börjar närma mig stället där dom satt - dom har tagit till vingarna....

Jaja, vi tar oss tillbaka till urskogen och sneddar ned mot bilen igen, när vi bara har 200 meter kvar så lättar en tjäderhöna med buller o bång - men jag hade börjat slappna av så inte hann jag med utan stod där som ett fån och såg den flyga ned för sluttningen. Sissi frös till och stirrade efter fågeln
men tydligen flög den långt för hon hörde tydligen inte om den slog fast någonstans utan hunden fortsatte nedför sluttningen mot bilen.

Väl vid bilen tar vi oss lite vatten. både jag o Sissi medans jag funderar på nästa steg. Klockan är snart tre, kanske dags att börja åka hemåt - men kanske inte ändå... Jag hade fått ett tips rörande de här markerna, visserligen såg den delen inte så spännande ut med ganska tät ungskog - men tips är tips...

Så vi äntrade bilen och tog oss dit. Jag parkerade på en mötesplats och vi tog oss in i ungskogen och började gå upp längs sluttningen - men det kändes inte riktigt rätt... Dels var det som inte riktigt rätt skog tyckte jag, och dels började hunden bli sliten nu efter två rediga turer och hon höll sig ganska nära mig under sina sökturer och det var ingen 'go' i henne längre.

Men plötsligt drog hon iväg och försvann snabbt ur synhåll, jag fiskade upp Astro'n och ser hon kubba rakt fram i några hundra meter och stannar ca 350 meter bort. Så kommer dom, skallen, täta ivriga finnspetsskall studsar fram mellan tallstammarna!

Nu, nu kanske man får smyga på ett ståndskall? Jag avvaktar lite, ingen brådska intalar jag mig. Drar av mig ryggsäcken och hänger den på en ungtall så jag ska hitta den senare. Jag skakar ut kamoflagenätet från kepsen och drar den över huvudet. Hunden skäller fortfarande och jag börja smyga åt det hållet.

Plötsligt tystnar skallen! Tyyyypiskt... Men jag fortsätter ned mot stället där hon skällt - tidigare har fågeln suttit kvar när Sissi lämnat platsen - när jag har ett hundratal meter kvar lättar en stor tjädertupp från en ungtall ungefär 20 meter från mig, isses - man blir rädd när dom drar iväg så där :-)

Jag fortsatte ned till platsen där hon skällt, man såg tydligt på GPS-displayen var hon svansat runt men inte var där någon fågel. Hon hade återigen skällt på fel träd(?)

Nu var hon långt upp längs sluttningen så jag följde sakta efter - det var rejält brant så jag tog lite tid på mig men andhämtningen blev ganska ansträngd ändå. Sluttningen planar ut vid en långsmal myr som jag följer åt höger, hunden jobbar på bra några hundra meter framför mig - hon fick en liten nytändning och hittade nya krafter tydligen av förra fågeln.

Helt plötsligt hörs skallen igen, men tystnar efter bara en 5-6 skall senare... Jag avancerar dit en stund efter att hon lämnat platsen men ingen fågel, vad kan det ha varit...? Vi sneddar nu nedför sluttningen och stöter upp en orre på vägen ned mot bilen men nu är vi allt bra slitna bägge två - och skymningen lägrar sig nu och det är skönt att få sjunka ned i ett bekvämt lädersäte och styra kosan hemåt. Precis var markgränserna strosar en orrtupp över vägen, jaja - den finns ju kvar där till nästa gång :-)

På vägen hem stannar jag för en burgare på Vippabacken, som i gamla tider när man 'pendlade' mellan Jokkfall och hemmet - då var det laxfisket som lockade. Sissi var sliten och sov stora delar av vägen hem - en trevlig och spännande dag blev det allt, och regnet höll uppe...