Det var vindstilla och bara -14 grader och förhållandena såg väldigt bra ut och jag tog mig en bra bit in på markerna då det var plogat någon vecka innan, men nog kändes det bra med 4x4 och hyfsad markfrigång allt. Jag parkerade och spände på mig skidorna och tog på mig midjeväskan samt hyvade upp bössan på axeln.
Först åkte jag en bit in längs vägen men vek av efter ett gammalt skidspår efter en stund - alltid lättare att åka längs ett gammalt skid- eller skoterspår. Spåret gick ungefär i den riktning som jag hade tänkt mig så det kändes som ett bra beslut.
Det var kopiöst vackert i skogen, massor med nysnö och klart och fint. Solen till och med tittade fram vid horisonten när jag tvärade över en myr och jag blev tvungen att stanna till och föreviga stämningen.När jag lagt tillbaka Ixus'en i midjeväskan funderade jag till om jag skulle fortsätta längs spåret eller ej för nu vek det av tillbaka mot vägen, och jag hade allt tänkt ta mig längre in längs myrarna här. Jag beslutade mig nu för att lämna skidspåret och började pressa mig fram i den djupa lössnön - isses det här var jobbigt!! Men jag kämpade på och när jag började komma till slutet av just den här myrplätten rundade jag en "skogsudde" och ta mig sjuttsingen om det inte satt en grupp orrar bara typ 60 meter från mig!
Jag drog efter andan och stittade på dom utan att röra mig, nu flyger dom, nu flyger dom, nu.... Men dom satt kvar! Jag stack sakta ned stavarna i snön, drog låååångsamt av mig tumhandskarna - dom satt där fortfarande!! Men hur fasen skulle jag få av mig bössan utan att dom skulle se mig och dra...? Jag bedömde att det var lika bra att jag stod kvar där jag stod då det var ett par meter bakåt innan jag började få skydd av några mindre tallar...
Så jag lirkade sakta remmen över huvudet och fick ned bössan i famnen utan att dom flög sin kos! Jag mantlade in en patron i loppet och gick ned i saxställning (ett knä ned på backen) och tog stöd mot en av stavarna. Plockade in en av orrtupparna i siktet, jag kom inte ihåg vart jag hade paralaxställningen men jag borde kunna träffa på det här hållet - och plocka fram glasögonen ur midjeväskan kändes inte som ett alternativ i det här läget.
Orren satt på sin tunna björkgren och plockade i sig en knopp då och då - visserligen gungade grenen till ibland men det kändes som om läget var fullt under kontroll - andhämtningen var visserligen fortfarande snabb, jag hade väl hämtat mig lite efter skidåkningen men spänningen hade väl gjort att adrenalitet runnit till. Så jag andades in, och stannade upp en bit in på en utandning och kramade av skottet!
Och orrarna tog till vingarna och flög sin kos! Även den jag siktade på!! Hur kunde jag missa på det avståndet, OK stödet var väl inte det bästa men ändå...
Oh well, jag följde dom med blicken för att försöka se om en av dom sackade efter/såg träffad ut men jag hade inte sett något som helst tecken till träff när jag sköt (222'a R med ljuddämpare, ingen rekyl) än mindre nu när dom försvann en halvkilometer bort...
Jag tog på mig prylarna igen och skidrade fram till björken där dom satt och kunde inte se några fjädrar eller något blod på backen under. Så jag konstaterade nu till 100% att det måste ha varit en bom helt enkelt...
Jag plockade fram GPS'en och konstaterade att det var en större myr igen efter nästa dunge så jag pressade på i den riktningen. Isses, det var jobbigt detta. Fick börja stanna då och då för att hämta andan, man sjönk ju ned nästan ned till marken i den här lätta djupa fluffsnön...
En stund senare började jag skymta nästa myr och plockade upp avståndsmätaren och började speja av öppningen så gott det gick, inga fåglar vad jag kunde se så jag åkte fram ett 50-tal meter så jag kunde speja av mer av myrkanterna åt både höger och vänster.
Men jag kunde inte se någon orre eller tjäder, men vänta nu...
Vad var det, rakt över på andra sidan av myren och flera hundra meter in i skogen på en höjd kunde jag se en större grupp orrar! Men det var långt dit bort, nästan 700 meter till fåglarna och drygt 300 meter över myren bara...
Men det var bara och chansa tänkte jag och tog ut kursen och började skidra rakt mot orrarna. När jag började komma över myren och hade tilldrygalagt ungefär halva sträckan sen jag upptäckte dom så började jag ha svårt att se vart dom satt mer, men dom verkade sitta kvar ännu!
Jag tog ut en kompassriktning mot en större asp jag kunde se och kämpade på mot den och orrarna. I en öppning mellan träden kunde jag se ett par orrar skymta en 250 meter bort! Men nu jäklar lättade några av dom!! Jag lutade mig stavarna och försökte ta igen mig lite grann, när andhämtningen lättat lite grann beslöt jag för att skidra vidare - det kunde ju sitta kvar någon fågel kanske. Jag hade ju bara sett några stycken lätta...
Men en stund senare kom jag fram i en glänta där jag nu kunde se dungen där satt tidigare men dom hade dragit vidare allihopa...
Pustade en stund och åt en näve russin och drack en skvätt. Sen vände jag tillbaka i mina egna spår och så otroligt mycket lättare det var att skidra i mina egna spår tillbaka!
Väl tillbaka där jag hade upptäckt orrarna funderade jag på om jag skulle vända tillbaka i spåren jag kommit från en timme innan - hade åkt i två timmar nu (praktiskt med "varningspipet" i hörselskydden, då vet man ungefär vad klockan är då dom piper till efter två timmar). Men jag beslöt mig för att pressa på ytterligare någon myr inåt - hade nästan glömt hur jobbigt det var att åka i lössnön men det kom snabbt tillbaka - fy fasen vad jobbigt det var!!
Men åkte i drygt en timme snett inåt men såg inga fler fåglar. Stannade upp på en liten höjd för en av mina allt tätare återkommande vilopauserna och passade på och drack lite igen, krubbade ned ett par kakor och en clementin som jaghade med mig. Även en näve russin smakade gott och krafterna kom smått tillbaka. Men nu beslöt jag mig för att vända tillbaka mot vägen/bilen - men inte längs mina egna spår för jag trodde/hoppades att chanserna att stöta på någon mer orrflock skulle vara högre om jag åkte via "nya" myrar.
Nu kom det dock dimman insvepande och sikten försämrades snabbt... Nu såg man kanske inte längre än drygt 100 meter, men om jag skulle stöta på någon fågel kanske dom skulle "sitta bättre" i dessa förhållanden. Jag åkte vidare men jäklar vad trött jag började bli, fick stanna och pusta typ var 100e meter nu.Plockade fram GPS'en och funderade på om jag skulle lägga om planerna och ta mig ut mot en annan skogsbilväg som var lite närmare till. Men jag var inte alls säker på om den var plogad och då skulle jag ha ännu längre i obanad terräng så jag höll fast vid min första plan och stoppade ned Garmin'en.
Inne i en tät grandunge small det till och en tjäderhöna tog till vingarna och där stod jag som en fåne, andfått och förvånad. Hakan måste ha ramlat ned till midjehöjd där jag stod... Nåja, hade ju aldrig hunnit skjuta den ens om jag hade haft min hagelbock - men det är ju "bara" tuppar som är tillåtna att skjuta nu under toppjakten.
Plockade fram GPS'en igen och konstaterade att nu var det inte mer än några hundra meter kvar till vägen och det kändes oerhört skönt. Nu pep det till igen i hörselskydden, ytterligare två timmar hade gått. Nu hade jag skidrat mer eller mindre konstant i fyra timmar i den här lössnön!
En stund senare kom jag äääntligen fram till vägen, men isses vad jag fick kämpa för att ta mig upp på vägbanan - om det var typ 70 cm snö i skogen så var det väl mer än en meter lössnö i diket efter plogningen....
Men väl tillbaka på vägen gick det genast lättare att åka och det tog inte mer än en halvtimma till innan jag jag tillbaka vid RAV4'an. Spände upp skidorna på taket, lade in bössan och midjeväskan och plockade av mig snödräkten. Väl bakom ratten startade jag bilen och började sakta köra skogsbilvägen ut mot landsvägen. En kaviar/ostmacka lät sig väl smaka - ingen fågel med hem men en fantastisk dag i skogen - det är ju ändå såsen som är godast.... Men isses vad motion jag fick, kommer nog att ha träningsvärk i ett par.... år... typ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar