Första fågeln!

Det utlovades sol o några minusgrader hela helgen så jag o Sissi klev upp okristligt tidigt i morse och tog bil, bössa o husvagn o ställde kosan till marker några timmar bort. Just dit vi for hade jag aldrig varit tidigare så det var lite spännande och se hur vägen var beskaffad.

Men det var inga större problem på den fronten, sista hundra metrarna vart den lite stenig vägen men i övrigt gick det bra och vi tog oss fram till en korsning jag tittat ut på flygfoto tidigare där det såg ut att skulle gå bra att parkera med husvagnen.

Det var dock lite sluttande men jag parkerade vagnen i längsled och lyckades få den vågrätt med hjälpa av stödbenen.

En bit ifrån där jag planerat att vi skulle parkera för natten skred det en redig tjädertupp över vägen, den stod i vägkanten och jag såg den på långt håll, ääär det en tjäder tänkte jag?

Och det var det, en riktig gamm'tupp, den sträckte lite på halsen och tog försiktigt ett steg mot dikeskanten, och ett till, ett till - sakta skred den ner i diket just som jag passerade den. Wow asså, hoppas man stöter på den sen under dagens jakt tänkte jag.

Jag plockade raskt fram bössan och kikaren och satte på Sissi sin gpsväst och jag fick ryggsäcken upphakad på ryggen. Vi hann dock inte många meter förrän gps'n kläckte ur sig att hennes enhet hade dåligt med ström/batteri....

Den hade ju stått på laddning bara två dagar innan vi for... Skumt, man får kanske börja ha den på laddning i bilen när man framtill de här mer avlägsna markerna...

Men jag tänkte att det får räcka så länge det räcker så jagar jag utan gps sen, det går ju det också men det är både roligt/intressant och se hur hunden arbetar i skogen. Och så är det ju en säkerhetsaspekt också, Sissi gick ju genom isen på en bäck förra hösten och jag fick kasta mig i och rädda henne där hon hängde med framtassarna på iskanten...

Vi kom nästan direkt fram till en myrkant, jag inser att jag inte studerat kartan i detalj och fiskar upp min handenhet och zoomar ut en bit, ser ut och bli lite mindre blött mer norrut ser jag och styr kosan ditåt, hunden är med på noterna direkt och springer före.

Plötsligt ser jag på displayen hur hon girar tvärt höger och får upp en väldig fart, fågel kanske tänker jag. Nej hon har bara hittat en spångad led över blötmarken - inte riktigt vad jag hade tänkt mg här i vildmarken men det var ju ett bekvämt sätt att ta sig över myrhålet så jag faller för frestelsen och följer efter henne.

Det ligger ett par centimeter isig snö på marken och det är enkelt att se hennes spår där hon sprungit fram på spången. Kan ju bli användbart sen när hennes gpsenhet lägger av tänker jag, även om det brukar vara svårt att spåra henne med tanke på alla kringelkrokar som hon gör under sina sökrundor.

Vi lämnar blötmarken och börjar snedda upp för bergsluttningen, planen är att ta oss upp på platån på berget, så här pass sent på säsongen kanske dom har lämnat myrkanterna tänker jag.

Ett par hetsiga hundskall når mig plötsligt! Fågel? Men tyvärr tystnar hon ganska omgående... Det har ju tyvärr varit så som de flesta jakter slutat med henne, hon kanske skäller en fem tio skall eller kanske en minut men sen gett upp, eller så har hon skällt på fel träd...

Jag har ju smått börjat ge upp men envis som jag är så kör vi vidare. Och i en sån här gammelskog är det ju en njutning att bara ströva omkring, flerhundraåriga granar i massor och en del gamla förvridna aspar som ser ut som statister från sagan om ringen-filmerna, man väntar nästan att ett par gamla visa ögon ska plira ned på en där man vandrar förbi så saktelig.

Efter en drygvtimme når vi toppen på berget och platån där uppe, skogen är gammal även här men man märker att träden har det kärvare, dom är låga och knotiga stammarna. Tyvärr verkar min teori om var fåglarna är inte stämma idag, efter ytligare en timme har vi gått längs med hela toppen och vi börjar sakteliga ta oss nedför sydsluttnittningen utan några fler kontakter.

Jag inser efter en stund att det var ett bra tag sen jag såg hunden och plockar upp min gpsenhet och ser att hon snusar runt några hundra meter snett bakom mig. Jag stannar upp och studerar hennes rörelser och börjar undra om det kan vara något på gång där, hon löper fram och tillbaka som om hon stött på spår på backen.

Jag tar och vänder tillbaka och har väl inte gått mer än en minut så sakteliga när jag hör en fågel flyga upp med buller o bång!

Och Sissi lokaliserar tydligen den direkt och börjar skälla, jag håller nästan andan av spänning. Men hon slutar väl skälla vilken sekund som helst tänker jag där jag står tätt bakom en stor gran.

Men det håller i sig, ståndskallet ekar fram dit där jag står så jag drar sakta av mig ryggsäcken och låter den sjunka till marken. Sen lägger jag in en waypoint där jag står så jag ska hitta ryggsäcken lättare sen - ibland flyger fågel iväg en bit och lockar med sig hunden speciellt om det är orre eller en järpe.

Jag hänger tillbaka kikaren runt halsen och börjar smyga sakta fram mot den ivrigt skällande hunden, ett steg i taget och försöker sätta ned fötterna så tyst som möjligt även om det är ytterst svårt med den krasande snön som täcker mossan.

Jag kan nu inte vara mer än en tvåhundrade meter från hunden, jag hör henne hur tydligt som helst men ser henne inte i den täta urskogen. Men jag verkar ha en bra kurs rakt mot fågeln, man bör ju undvika förflyttningar sidledes som fågeln ser lätt. Och maken till lättskrämda fåglar får man söka efter, det är inte lätt att komma nära en orre eller en tjäder!

Ett femtiotal steg till och jag stannar upp och skakar ut kamoflagenätet ur kepsen och drar på mig hörselskydden, nu har hon säkert skällt snart tio minuter på den här fågeln!

Ska vi äntligen lyckas? Men just som jag tänker smyga vidare hör jag fågel ta till vingarna och Sissi tystnar direkt. Men jag hör att den slår fast bara ett litet stycke länge bort och kacklar lite oroligt.

Men hunden är med på noterna och hittar den snabbt igen och börjar ösa på med sina hetsiga skall!

Pulsen är hög nu när jag saaakta smyger vidare, jag fiskar upp astron ur fickan och konstaterar att avståndet är dryga 150 meter nu och jag börjar ta mig fram mer hukande, snart blir det nog att börja krypa på alla fyra tänker jag.

Plötsligt ser jag en fågel avteckna sig mot himlen sittandes i en gles gammelgran, kan det vara den som hon skäller på? Jag ser inte hunden men avstånd och riktning verkar stämma!

Jag tar sakta upp kikaren och försöker se henne men det är så tätt att det finns inte en chans att se henne... Men jag har hyfsat fri sikt till fågeln inser jag och beslutar nig för att ta skottet.

Jag sjunker ned från min hukande ställning ner på knä så sakta jag bara kan samtidigt som jag drar upp förstoringen på kikarsiktet till 16x, jag lägger vänsterhanden mot en liten björk och låter stocken på bössan vila mot den och fångar in fågeln i siktet.

Men jag känner att jag darrar för mycket, jag som brukar vara så cool när det ska till. Men detta har jag längtat efter i flera år nu, att kanske äntligen få lyckas fälla en fågel för Sissi! Jag drar några djupa långsamma andetag och lutar kinden mot bösskolven igen, var är fågeln nu - där! Jag fångar in vingroten i siktet och tar ett andetag, släpper ut lite luft, håller andan och kramar av skottet!

Fågeln, borta....! Bommade jag? Flög den? Eller träffade jag? Tvivlen kommer vällande över mig, men det liksom kändes bra i skottögonblicket! Sissi är knäpp tyst, kanske att hon sprang efter fågeln när den flög iväg? Jag reser mig upp och sträcker ned handen mot benfickan för att ta upp gps'n men beslutar mig för att knata fram istället.
Jag tar sikte på granen och hastar framåt, släpper trädet med blicken bara då och då för att se så jag inte snubblar på någonting. Femtio meter kvar nu, och då ser jag Sissi titta upp på mig med dun och fjädrar runt nosen!

Jaaaa, den ligger där, en liten tjäderhöna! Nej, en stor orrhöna är det. Sissi blir halvt galen av lycka när jag kommer fram och ömsom skäller som en tok, ömsom dansar runt, rycker fler fjädrar, hoppar upp mot mig - fullständigt till sig av lycka!

Ja, jag är nog lika tokig jag och berömmet öser över henne som jag lutar bössan mot granen och tar av mig hörselskydd och kikare. Vår första fågel tillsammans! Som vi har slitit och kämpat för detta jag och Sissi!!!

Jag tar upp fågeln och beundrar dess vackra färger och känner dess tyngd och värme i min hand, Sissi gör sitt bästa för att återta fågeln så hon får nosa på den under det att jag öser beröm över henne. Efter en stund så lägger upp den på en gren 1,5 meter upp så hon inte kan nå den och hastar tillbaka efter ryggsäcken. Jag hör hur Sissi skäller som besatt på fågeln bakom min rygg och det är med ett brett leende jag vänder tillbaka med ryggsäcken.

När jag kommer tillbaka till hunden så plockar jag upp hennes favoritgodis ur ryggsäcken, baconlindade sötpotatisbitar - nästan så jag funderar på att ta en jag också i mitt glädjefnatt men jag nöjer mig med att dricka en skvätt. Hon får nosa på fågeln en stund till innan jag skär ut lever o hjärta som hon får smaska i sig. Sen får den glida ned i ryggsäckens nätficka och vi börjar dra oss tillbaka mot husvagnen.

Aldrig tidigare har väl ryggsäcken känts så lätt och aldrig tidigare har väl bössan vägt så lätt på axeln och det är med stolthet jag ser Sissi jaga runt bland granarna som ett yrväder nu - taggad hund är bara förnamnet!